Ursprung

Liksom de flesta andra terrier har rasen sitt ursprung på de Brittiska öarna. Redan på 1700-talet omnämns hundar från terrier familjen (fr latin “terra” som betyder “jord”) som små hundar med sträv päls, avlade för att bl a jaga grävling och räv ur sina gryt. Detta skulle ske under konstant skällande för att tala om för jägaren var bytesdjuret fanns. En mindre terrier skulle också på egen hand kunna döda mindre djur, som råttor och liknande.

Till detta krävdes både mod, snabet och intelligens, egenskaper som än idag är tydliga.

För west highland white terriern, westien får vi nog främst tacka familjen Malcom på godset Poltalloch i skotska Argyllshire. Terrierhundar hade funnits på familjens gods ända sedan 1830, men efter det att den rödbruna favorithunden skjutits av misstag, insåg överste Malcom det finurliga med att i de terrierkullar som föddes på godset sortera ut de vitfärgade och låta dem fortplanta sig. De vita hundarna syntes tydligt mot heden och vådasköts därför inte. Under åren kring sekelskiftet visades de engelska vita hundarna på utställningar under flera olika namn; White Scotch, White Scottish Terrier och Poltalloch Terrier. Den bedömdes inte bara utifrån sin exteriör, utan även sina jaktegenskaper.

I Amerika kallades rasen till att börja med Roseneath Terrier.

1907 upptogs rasen av den engelska kennelklubben och fick namnet West Highland White Terrier. Det registrerades 141 hundar i Storbritannien redan detta första året. 1908 korades rasens första champion.

Fram till cirka 1920 var korsning med den färgade cairnterriern tillåten, men då den amerikanska kennelklubben förbjöd parningar mellan de via west highland white terrierna och de färgade cairnterrierna såg den engelska kennelklubben anledning att följa efter. Under det andra världskriget hade aveln av naturliga skäl en nedgång. Men därefter påbörjade rasens segertåg världen över. I England registreras numer cirka 15000/hundar per år.

Utvecklingen i Sverige

Till Sverige kom westien redan år 1913. Någon reell uppfödning satte däremot inte igång förre än på 30-talet. Ett riktigt uppsving i registreringarna blev det under 60-talet. Sedan dess har westien varit mycket efterfrågad. Registreringarna har legat på ca.400-500 hundar/år.

Rasklubb

För att tillvarata rasens intresse bildades 1965 rasklubben “WestieAlliansen” De uppfödare som önskar förmedla sina valpar via klubben har förbundit sig att följa, förutom Svenska Kennelklubbens grundregler, de regler klubben kommit överens om i syfte att behålla och förbättra kvaliteten på rasen.

Westien idag

Hur ser dagens Westie ut?

Vikten ligger omkring åtta kg och höjden kring 28 cm. Huvudet är kraftigt och ger ett runt intryck. Mycket karaktäristiskt är de tre svarta punkterna, ögonen och nosen. Ögonen skall vara ganska små med piggt uttryck och nosen stor och svart. Kroppen är kort och kraftig och benen skall sitta “ett i varje hörn” och vara kraftiga. Svansen skall vara ganska kort och bäras rakt upp. Pälsen skall vara rent vit och sträv med en kort, tjock och täckande underull. Rörelserna skall vara kraftfulla och täcka mycket mark.

Hur är Westien som sällskapshund?

Westien är inte bara modig och uthållig, den är dessutom glad, tillgiven och energisk. Lugn och sansad inomhus men ofta lekfull, även högt upp i åren. Westien blir ofta gammal, 12-13 år är ganska vanligt. Den är tuff, men aldrig stygg. Den har ett stort behov av mänsklig kontakt och är från ett års åldern en idealisk följeslagare i skog och mark. Man säger ofta att Westien är en stor hund i litet format.

En westie skall behandlas lugnt, bestämt och konsekvent. Märker hunden att den kan ta kommandot, då gör den det med besked. Se alltså till att valpen redan från början får klart för sig vem som bestämmer.

Är Westien snäll mot barn?

Det är den. Det är aldrig hunden som är dum mot barn, men den kan reagera när den blir illa behandlad. Sover hunden, skall man inte röra den. Se därför till att barnen respekterar hunden. Westien är då en härlig kompis till hela familjen. Westien är generellt sett en frisk hund. Visst finns det som hos de flesta levande arter vissa sjukdomar, men de är procentuellt sett inte så utbredda. Underrätta alltid uppfödaren om hunden blir allvarligt sjuk! Seriösa uppfödare behöver sådana besked för planering av en sund avel.